.berras blogg

Det är sjukt att man kan få förhållande till sina elektriska mackapärer, ändå har jag det till varrenda en. Jag öppar upp min gamla dator som jagi nte använt sedan i oktober (då jag fick den nya i födelsedagspresent) och jag börjar nästan gråta. Okej, jag är väl en troligt lättrörd person, men i alla fall.
När den står breevid min nya, snygga super-dator med bredband och stor skärm och everything så ser den ju gammal, sliten och fluttig ut. Ändå har jag en speciell relation till den.
Det var på den här datorn jag lärde mig skriva, här har jag alla pinsamma noveller om kärlek och hat och svek och graviditeter och död och jag vet inte vad. En våldtäcks-novell jag skrev i sjuan i skolan finns också, haha när jag tänker tillbaks nu så börjar jag skratta, vad min sv/so- lärare måste fått en chock när jag lämnar in en novell som är svart som sot om självmord, utanförskap och överfall under fyllan.
Det roliga var att jag inte alls hade någon insikt i något av det där, jag bara härmade andra saker jag hade snappat upp och skrev ner tankar jag läst andra tänka.
Men i alla fall, jag får minnen, alla msn-chattar med folk, haha jag har suttit uppe till sent på natten och knapprat och hamrat och skrivit saker som man nästan inet vågar se svaret på, och skrattat högt åt allt.
Knappar har fallit bort och mellan tangenterna ligger det en massa skit.
Men ändå, det är lite ledsamt, min första egna dator. Kanske konstigt att man bryr sig, men ändå inte, detta är ju ändå en stor del av sitt liv...
Jag kommer sjävlviskt nog kanske lägga upp några små utdrag här ur mina näpna noveller, läs och säg NAAAWW.
kraam moa