.berras blogg

I dag hände en sån där alldeles fantastisk sak. En sån där som bara händer på film, och när det gör det så skrattar man bara och tycker det är löjligt kliché. Men sådana händelser existerar, på riktigt. Och jag är numera ett levande vittne.

Jag kom på tunnelbanan i Liljeholmen, på inget vidare humör. I vagnen satt fyra tjejer och sjöng fina stämsånger, så jag satte mig alldeles bredvid, pausade iPoden och tjuvlyssnade på deras lilla minikonsert. Råget rullade vidare, och någon gång vid Zinkensdamm steg ett stort gäng med ungdomar på. De bar feta dunjackor, pratade högt och spelade musik på mobilen, ni vet sånadär jag brukar irritera mig till tusen på. Musikflickorna fortsatte sjunga, i olika stämmor och med en energisk trumlös trumslagare. Och plötslig, så stämmer även det nyaanlända gänget in i sången! Hela luften började runga av toner, golvet vibrerade av rytmen och mitt hjärta började slå snabbare. Flickorna med hennafärgat hår och palestinasjalar bildade tillsammans med stekiga invandrarkillar och baskettjejer med för mycket smink en enorm (fast väldigt liten) spontanmusikal mitt i  den gråa tunnelbanebetongern. Jag känner euforin bubbla upp i halsen och mina mungipor börjar leva sitt eget liv. Hela mitt mun spricker (bokstavligen, vintertorrt..) upp i ett enormt , ofrivilligt leende som jag fortfarande inte riktigt kan sudda bort.
Därför att sånt här gör mig så himla lycklig. För att det är sånt här som gör livet värt att leva.

Dessutom blev det pannkakor till middag. Åh, mitt hjärta är så fullt av kärlek.