Idol 2007
Jag har hela denna idol-säsongen känt; njaaa. Altså, jag minns hur det var för typ två-tre år sedan, när den stora samtalsämnet på måndagarna var om fredagens idol-final, hur alla hade varit, vem som var bäst/ sämst o.s.v-
dessutom minns jag att jag blev väldigt retad för att jag hejjade på Agnes istället för Sebastian.
Men det här året så har det bara varit lamt. Idol har man tittat på för att dom andra kanalerna fortfarande inte verkar uppsnappat att alla tv-tittare som var fast hos tv4 mellan 20.00-21.30 inte längre är så många.
Men igår, när jag låg i min säng och tittade och bara tänkte på hur infernaliskt dålig Adreas är jämfört med dom andra och hur han faktiskt inte klarar av att ta ett eller två danssteg och sjunga samtidigt.
Men sen kom Amanda.
JAg har aldrig tyckt att hon är dålig, tvärtom, men jag har liksom inte velat joina mig till Vi-älskar-Amanda-hon-är-så-fantastisk-och-underbar gänget. Men fan, count me in.
För när hon sjöng Halleluja, som dessutom är ungefär den finaste låten som finns, så förstod jag vad alla hade snackat om.
Jag började storgråta.
Och inte sånna där vackra tårar som stillsamt rinner ner för kinderna, utan stor, ful, bölgråt. Och jag vet inte e ns varför. Jag kan inte förklara det. Det kändes bara som att gråta var det ända man kunde göra.
Jag har väl ganska lätt till tårar annars (fejkade så som riktiga) Men detta var något annat, jag brukar inte böl-gråta alls ofta, och om jag gör det så har det hänt något riktigt, riktigt hemskt. Men nu, jag vet inte-
It just felt like the one thing I needed.
Amen.
/moe
dessutom minns jag att jag blev väldigt retad för att jag hejjade på Agnes istället för Sebastian.
Men det här året så har det bara varit lamt. Idol har man tittat på för att dom andra kanalerna fortfarande inte verkar uppsnappat att alla tv-tittare som var fast hos tv4 mellan 20.00-21.30 inte längre är så många.
Men igår, när jag låg i min säng och tittade och bara tänkte på hur infernaliskt dålig Adreas är jämfört med dom andra och hur han faktiskt inte klarar av att ta ett eller två danssteg och sjunga samtidigt.
Men sen kom Amanda.
JAg har aldrig tyckt att hon är dålig, tvärtom, men jag har liksom inte velat joina mig till Vi-älskar-Amanda-hon-är-så-fantastisk-och-underbar gänget. Men fan, count me in.
För när hon sjöng Halleluja, som dessutom är ungefär den finaste låten som finns, så förstod jag vad alla hade snackat om.
Jag började storgråta.
Och inte sånna där vackra tårar som stillsamt rinner ner för kinderna, utan stor, ful, bölgråt. Och jag vet inte e ns varför. Jag kan inte förklara det. Det kändes bara som att gråta var det ända man kunde göra.
Jag har väl ganska lätt till tårar annars (fejkade så som riktiga) Men detta var något annat, jag brukar inte böl-gråta alls ofta, och om jag gör det så har det hänt något riktigt, riktigt hemskt. Men nu, jag vet inte-
It just felt like the one thing I needed.
Amen.
/moe
Kommentarer
Trackback